Hajar - däggdjur eller fiskar?

Kompisarna på Morgopasset i P3 ringde imorse och ville fråga om hajar är fiskar eller däggdjur. Självklart ställde jag upp och redde ut detta intressanta ämne.

Trots att flera hajarter föder levande ungar så är de fiskar. Ja faktiskt är de broskfiskar eftersom deras skelett är uppbyggt av brosk, till skillnad från t.ex. torsk och makrill som har skelett av ben.

Olika hajarter har olika reproduktionsstrategi. Den småfläckiga rödhajen lägger t.ex, ägg.

Ägg av småfläckig rödhaj

Pigghajens ägg kläcks redan i livmodern. Sedan får ungarna näring från en gulesäck, som ungarna på bilden med blåshajen.

Blåshaj (swellshark) ungar under utveckling i ägg och kläckta ungar

Vissa arter, som t.ex. citronhaj, utvecklar en slags navelsträng där ungarna får näring ifrån sin mor under utvecklingen.

Mina favoriter är håbranden, som även kallas sillhaj. De har tänder redan i mammans mage och äter aktivt stora näringsrika ägg som hon producerar samtidigt som hon är dräktig. Titta här så utspända deras magar kan vara!

Sandtigerhajen är rätt vanlig i akvarier. Den ser mycket farligare ut än vad den är.

Sandtigerhaj

Men det var en forskare som stack in handen i kloaken på en sandtigerhaj som blev biten! Det visade sig att sandtigerhajarna äter både ägg och syskon under sin tid i livmodern.

Eugenie Clark 1922 - 2015

Igår nåddes jag av det tragiska beskedet att en pionjär inom hajforskningen avlidit, 92 år gammal. Eugenie Clark, Shark Lady, grundade Cape Haze Marine Laboratory, numera känt som Mote Marine Laboratory i Sarasota, Florida, och det var där jag hade förmånen att träffa henne ett antal gånger.

Som 4 - 5-åring i Skellefteå såg jag både det australienska paret Ron och Valerie Taylor dyka med hajar på tv, men även Eugenie Clark. Hon undersökte bland annat om giftet från fisken Moses sole kunde avskräcka hajar i Röda havet.

Genie upptäckte även de "sovande" hajarna i grottor i Mexiko. Innan dess trodde forskare att en haj som ligger på botten är en död haj. I dessa grottor sipprade syrerikt vatten ut varför hajarna kunde ligga stilla och ändå överleva. Hon experimenterade även med hajarnas sinnen.

Eugenie Clark var verksam in i det sista och poserade på bild i början av månaden med en ny publikation om tryckarfiskar.

Läs mer på National Geographic och New York Times.

Märkta vithajar går nära Kaliforniens kust

Det finns många sätt att märka fisk. Man kan till exempel sätta fast olika typer av plastmärken på fisken. Eller använda sig av akustiska märken.

Ett typ av märke är floy, som fästs med ett ankare på samma sätt som prislappen i klädesplagg. För att få ut någon användbar information krävs det att fisken återfångas och att data som storlek och fångstplats rapporteras. Detta märke är billigt och kräver inte så stor insats. Det används mycket på smolt, som är juvenil laxfisk. Det är inte så givande att använda dessa på fisk som inte ingår i något fiske (kommersiellt eller sportfiske) eftersom du helst inte ska fiska efter eller fånga fredad fisk.

Floy

En annan form av märkning är PIT (passive inductive transponder) tags. Dessa kan vara små som riskorn och injiceras i små fiskar. När sedan den märkta fisken passerar en läsare får du upp den data som är lagrad på märket. Mina katter är id-märkta på detta vis.

PIT- tag

Jag har själv jobbat mycket med VEMCOs utrustning. Både deras stora, otympliga VRAP (Vemco Radio Acoustic Positioning) system - vi åkte till Franska Polynesien ihop, men det är en annan historia - och på senare år deras mer behändiga VPS (VEMCO Positioning System). Dessa utrustningar lyssnar dels efter den signal den märkta fisken skickar ut, dels lyssnar mottagarna efter varandra. På så sätt får man en uppfattning om var fisken befinner sig i förhållande till de olika mottagarna och det ger en exakt position. Vi har märkt ål i Göta älv med denna typ av utrustning. Mottagarna har fått stå ute i månader innan vi tagit in dem och läst av våra data. Lika spännande varje gång.

Hajar är lite större och därför kan de lättare bära större märken som kan lagra mer data. Men som bekant behöver inte hajar och andra fiskar inte gå upp till ytan för att andas, så satellitmärken - som är extremt dyra - kanske inte alltid är de mest (kostnads)effektiva märkena. Det finns märken som loggar data som tid, djup, temperatur och ljus. Med dessa data kan forskarna sedan uppskatta var fisken rört sig. Märkena är alltså billigare, men forskarna är beroende av att någon hittar och skickar in märket till sig. Pop-uppmärken fungerar på liknande sätt. Vid en förinställd tid lossnar de från fisken, flyter upp till ytan och läses av av en satellit när den passerar. Det kan vara värt den extra kostnaden för att få tillbaka sina data.

Satellitmärken som skickar ut positionen kontinuerligt funkar bäst på djur som regelbundet går upp till ytan för andas. Det finns arter, som vithaj, brugd och valhaj, som regelbundet går uppe i ytan. Satellitmärken är väldigt dyra, mycket för att uppkopplingen mot satelliten kostar. Men oj vad spännande det är att kunna se i realtid var en märkt haj har rört sig.

I Kalifornien har man använt sig av en metod som liknar VEMCOs - med hjälp av en apparat som kallas wave glider lyssnar forskarna efter märkta hajar. Projektet har sett att hajarna delar sin tid mellan att simma kustnära och på djupare vatten. De uppskattar antalet vithajar till 250 stycken längs den Kaliforniska kusten.